söndag 10 augusti 2008

Två (numera 3!) Europadikter

En månads tågluff resulterade dessvärre bara i tre ganska korta lyriska produktioner, vilket å andra sidan innebär att jag var ganska upptagen med att se saker. Kanske kommer det mer när jag hunnit smälta och bearbeta intrycken lite. Här kommer i alla fall det som blev av:

Amsterdam 14/7 -08

Solen har ett öga för kanalstäder;
I Amsterdam är hon vattnets fyrtorn.
På gatan möter jag en blick:
Rembrandts, från ett tidigt självporträtt.
De trånga gränderna knuffar upp själen på ett moln.
Några minuter därifrån de gröna savannerna
Och man önskar sig vara landskapsmålare.

Bledsjön 28/7 -08

Klockans eko är bergens rop.
Ett lågmält mullrande
För att väcka slumrande gudar.
Från klippvägg till trädtopp,
Över sjön vandrar ett hemligt språk.
Hur talade naturen
Innan människan
Kunde bära hennes budskap?

Palatinen
Hemkommen besöker resan mig.
Ljusen som inte sken för 2000 år sen
Synes mig plötsligt starkare
Än då de ledde min nattliga färd.
I Sveriges mörker slås jag
Av minnets outsinliga krafter

Alla monument reses i trots mot tiden
Men visar till sist att de, likt tiden,
Segrar över människan, sin skapare,
I en utdragen gladiatorkamp
Som inte alltid kan fortlöpa.

På avstånd marschmusik,
Trumman kommer hitåt…


Jag är nog mest nöjd med nr.2 - den förra känns aningen sökt. Jag kan även tillägga att jag också fortfarande velar lite vad gäller radindelningen för alla dikterna. Nr.2 tillkom på plats vid Bledsjön i Slovenien, där jag satt på en bänk vid vattenkanten och spanade ut över den ensamma ön som ligger mitt i sjön. Plötsligt börjar klockan i den lilla, men ståtliga kyrka, som mirakulöst nog är placerad på själva ön, att slå. Det är kyrkans interaktion med de omgärdande bergsväggarna som är diktens utgångspunkt.

Nr.1 är ett impressionistiskt försök att fånga en flyktig stad. Ibland är jag nöjd med den. För det mesta inte.

Den sista - nytillskottet - började ta form då jag promenerade upp på Palatinen, kullen som Rom skall ha grundats på. Jag slogs av en märklig känsla; känslan av ett väldigt närvarande förflutet. Jag antecknade några fragment, men mycket mer blev det inte. Några dagar efter att jag hade kommit hem till Lund insåg jag plötsligt, i ett sådant ögonblick som kommer över en ibland, minnets enorma förmåga. Jag gillar hur det spatiala hoppet mellan Rom och Lund sker samtidigt som hela den temporala dimensionen är närvarande. Det är iallafall denna effekt jag har försökt uppnå. Jag är också ganska nöjd med det ambivalenta slutet. Men nu har jag nog sagt för mycket. Läs själva istället vetja.


Ni som läser - kommentera gärna!

/Aron

2 kommentarer:

theo sa...

Jag har ju redan läst de här två, och tycker att båda är väldigt bra och fångar stämningen på båda ställena. Men jag får nog säga att den första, om Amsterdam, är min favorit av dem. Hela dikten stämmer mycket överens med mitt intryck av och min reaktion på Amsterdam med omnejd, den summerar känslan av den staden väldigt väl.

Anonym sa...

Bledsjöndikten va bäst, klart imponerad