Och den där känslan av att våren faktiskt ligger i luften – hur sliten metaforiken än må vara, hur svårt det än är att förstå vad uttrycket egentligen vill säga mer konkret – kommer likväl över mig, och jag kan inte värja mig för dess sanning. Inte blommorna, inte solen, inte värmen – inte ens fågelsången – utan något helt annat, en abstrakt storhet vars omfattning är begränsad till just luften, är källan till denna förnimmelse av vår. Ibland är den bästa beskrivningen inte den som pekar ut fenomen som faktiskt existerar i världen, och i just det här fallet råkar en besynnerlig animism vara det lämpligaste sättet att återge våra känslor. Alltså (och jag känner att det här skulle göra sig bra på tyska, men min uttrycksförmåga är begränsad till det svenska språket): vårens själ (Seele? Geist?) har anlänt.
Mvh Aron
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Häftigt med ögonblick då man för första gången tycker att man verkligen förstår såna där gamla slitna uttryck. Det här tyckte jag om att läsa. Känns som råmaterial till en strof? Mer!
Skicka en kommentar