När vi blir själar

På akutmottagningen kl 05 - en tid och plats isolerad från övriga världen, en maska i den kosmiska väven, ett gömställe för de som med nöd och näppe kommit undan utan att riktigt veta vad de undkommit - infinner sig oväntat en tranströmersk fromhet, en plötslig och överväldigande respekt för människolivet, ett extatiskt men lågmält jakande som genom sakta dropp fyller oss med längtan, en EKG-våg som trevande, ja sökande hoppar upp och ned, utan att riktigt finna sin väg. Några sjukhussängar bort hörs gråtblandade spyor tillhörande en ung kvinna som försökt ta livet av sig men just insett, då hon i det turkosa draperiet till sist kunde möta sin egen spegelbild, att blotta stanken är anledning nog att leva. Ett par koppar kaffe senare - det slutgiltiga beviset för att tiden övergivit oss, om så bara för en natt - är staden i rörelse; solen skiner som om den aldrig gjort något annat, vågorna slår in mot stranden, men bestämmer sig till sist för att det är i havet de hör hemma. Människorna däremot är likgiltiga inför det mirakel som just ägt rum; på väg till sina jobb, skolor eller älskarinnor får de aldrig någonsin reda på att just den där natten, på just det där sjukhuset, var en orkeslös gammal mans rosslande och oregelbundna andning ett tystlåtet men distinkt Aum, en storslagen sång till världsalltets ära.

/Aron

PS: Jag tackar min goda vän Ludwig Schmitz för den ypperliga titeln.

PPS: Now that we might indeed have some non-Swedish readers, I sincerely apologize for not making this available in English, since it's a pretty good poem.